Du lät mig stå vid bron, jag kunde inte röra mig framåt eller bakåt. Allt hände så snabbt...

Jag minns vad du frågade, ”Vill du klappa eller vill du gå i vattnet? En fråga som inte var meningsfull, jag var bara ett barn!

Jag kunde inte välja, vad skulle jag göra nu? Sen såg jag min chans, kastade min cykel på gatan och sprang så fort jag kunde till ett hus runt ryggen. Jag vet inte om han fortfarande är där.

Han hade två cykelväskor, jag glömde aldrig. Då ska du veta hur rädd jag var.

Med hjärtslag, hem varje dag från skolan. Och ser alltid långt före mig om jag såg de där cykelväskorna igen.

Loading full article...

Vreselijk, onbegrepen zielen die daardoor anderen onderuit gaan halen, in en in triest
@Je weet wel...Karin! Ja, echt triest want het tekent wel voor een groot deel je leven. Dank voor je lieve reactie! ❤️
More replies (1)
ik rem dan niet voor jou af!! Moordneigingen krijg je dan toch.......💖
Heel naar, dit soort situaties!
@Hans van Gemert, zeker en je vergeet het nooit! Dank je wel!